Orten Axvall gjorde sig redan under första delen av 1300 talet känd som en plats där kungens män hade sin hemvist. Det var då Axevalla hus fick en framträdande plats i den Svenska historien. Där, ca 1000 meter öster om museet, på andra sidan heden, vistades kungens lagmän och skatteindrivare på borgen Axevalla hus. Området ansågs vara ointaglig efter ett antal försök som bland andra den uppretade allmogen i området gjorde.

I slutet av 1400 talet lyckades det dock allmogen att ta sig över vallgravarna och in på borgen och bränna ner densamma. Därefter användes marken till en kronans jägarbacke fram tills platsen togs i bruk som övningshed.

Samlingsplatsen för soldaten, i det ständiga knekthållets organisation, skulle vara en jämn och tjänlig plats centralt belägen i regementets upptagningsområde (stånd). I Skara-borg  granskades flera platser innan man år 1696 fastnade för Axevalla hed som då blev samlingsplats för Skaraborgs regemente.

I Skaraborg användes inledningsvis bland annat Eggby ängar ca 8 km norr om Axevalla hed som övningsplats. Det var närheten till Höjentorps slott som gjorde platsen eftertraktad när man skulle öva och mönstra soldaterna. Höjentorp var en plats där kungarna gärna stannade till.

Vi vet även med säkerhet att Carl XI vistades på Höjentorps slott under en del av sommaren 1691. Då skrev han under uppgörelsen med allmogen i Västergötland om uppsättandet av kavalleriet i landskapet, enligt det ständiga knekthållets princip.

När allt fler förband samtidigt skulle samlas på Eggby ängar blev platsen för liten, varför Skaraborgs regemente sökte sig till Axevalla hed.

Totalt fanns för det ständiga knekthållets räkning runt om i landet ett trettiotal stora övningsplatser.

När beväringsarmén infördes i början av artonhundratalet var det ingen som räknade med annat än att hedarna skulle kunna användas som man gjort tidigare för det ständiga knekthållet. Detta fungerade i början ganska bra, men allt eftersom beväringsarmén växte sig starkare ställdes högre krav på förläggningarna. Bland annat av den orsaken att beväringen mönstrades inte enbart under den varma tiden på året utan det kunde även ske under höst och vinter.

Riksdagen fattade 1877 beslut att förläggningsbaracker skulle uppföras runt om på hedarna i landet för att soldaterna skulle ha drägliga förhållanden när de skulle utbildas i att skydda vårt kära fosterland.

Under det ständiga knekthållets tid, när möten skedde med tält som förläggning, började förberedelserna ett halvår innan själva mötet. Vissa soldater som hade sina torp nära heden fick inför generalmönstringar göra några veckor extra möte på vintern för att iordningställa inför det kommande mötet.

När mötet väl var igång drogs stora skaror människor, som inte alltid hade kallats av försvaret, till hedarna. Det var handlare, skickliga hantverkare samt hustrur och barn till soldaterna. En av de grupper som upptäckte att heden med alla soldater fanns en lukrativ marknad var fotograferna, som under senare delen av 1800-talet blev allt fler. Från de flesta orter runt heden kom de som skaffat sig det nya som kameran utgjorde. Den soldat som hade ekonomi passade på att fotografera sig ensam med den fina uniformen. Andra som inte hade lika mycket att spendera kunde fotograferas i glada vänners lag.

Av naturliga skäl blev stormöten på heden också ett gyllene tillfälle för befolkningen närmast heden att tjäna lite extra på att soldaterna kom. Pannkakor och bullar hörde till det som utan motstycke var populärast.

Fram till 1881 var det vedertaget att soldaten för att vara medgörlig och inte känna smärta varje morgon skulle ha en ordentlig sup – en jungfru, ca 8 cl. Efter 1881 infördes för den svenska armén samma rutin som den norska hade och därför fick den svenske soldaten en kopp kaffe varje morgon.

Vid stormöten på heden stod ofta soldaterna själva för underhållningen. Det kunde vara för det egna regementet eller vid något tillfälle för alla som fanns samlade. Ofta var det större framföranden vid midsommartid då bland annat dansen var ett populärt inslag.

Folkdiktningen och författarskapet bland soldaterna på heden kunde ta sig olika uttryck. När det gällde Axevalla hed, skrev både Västgöta och Skaraborgs regementen verser om varandra som sedan sjöngs så att det hördes över hela heden och samhället.

Då kunde det låta på följande sätt när skaraborgarna sjöng för västgötarna:

”I västgötar, I västgötar, I tror I ska komma till Gud, 

nä i helsike, nä i helsike, ty skråen han tar er förut”

Vid införandet av allmänna värnplikten blev det helt klart att ny förläggning behövdes, eftersom soldaten inte bara skulle utbildas under årets varma årstider. Förläggnings-barackerna var som regel oisolerade och hade inte plats för de förband som gjorde repetitionsövning. En närmare kontakt med det moderna samhället behövdes också, vilket gjorde det nödvändigt att bygga nytt.

Runt om i landet började staten en nybyggnation som det inte finns något motstycke till. Nya kaserner uppfördes och varje truppslag fick sin typ av byggnader.

Under de första decennierna på 1900-talet var det för försvaret den stora flytten av förband till nya kaserner som gjorde hedarna överflödiga. Skaraborgs regemente flyttade till Skövde 1913 och Västgöta regemente flyttade till Vänersborg 1916. Dock vågade man inte göra sig av med övningsheden eftersom det behövdes mark även i fortsättning för att öva manskapet. Och än i dag finns några av övningshedarna kvar i försvarets ägo och används till samma sak som de gjorde under den indelta tiden, nämligen att öva manskap i konsten att försvara vårt land.